Måste bara göra en liten parentes i min blogg för dom få stackare som orkar läsa. Ta inte allt jag skriver så jäkla bokstavligt. Jag skriver oftast bara ner det som ploppar upp i huvet just där och då och det kan bli lite knasigt.

Det är väll det som är skillnaden på mig och vanliga människor! Vanliga människor håller sina konstiga tankar för sig själva! :)

God natt på er. I morgon är det torsdag! :)

Mitt huvud är fullt av kaos. Känner mig helt ur balans. Det är inte riktigt likt mig. Känner knappt igen mig själv i min luddiga lilla värld. Det är lite som om allt bara flyter runt och utan kontroll. Som den där leken ni vet när man har en hink med vatten och lägger i äpplen som man sen ska försöka ta ett bett ifrån. Dom lligger där och guppar runt och när man ska ta ett bett så försvinner dom ju bara.

Man får ingent grepp och lite sådär är det i min lilla värld just nu!              

                                    Luddigt värre                                   

Jag började fundera på en grej på jobbet idag. Ja ja ja, tjat tjat tjat men jag har ju gått ner i vikt en del. Och jag ser en liten skillnad på hur folk är emot mig. Människor som aldrig sagt ett ord till mig har helt plötsligt massor att prata med mig om! :) Man blir faktiskt bemött annorlunda även om det ändå är marginellt. Nu var ju inte jag gigantiskt stor (stor, men inte gigantiskt stor=)  och har aldrig kännt mig utsatt på det viset men man känner ändå att man blir bemött lite annorlunda. Det är ganska tragiskt att det är så. Även om jag gillar denna nya uppmärksamhet så känns det lite konstigt. Inte rktigt äkta. Jag vet inte. Det är för djupa reflektioner för mitt huvud att bearbeta. Det var bara något som slog mig idag när en man som jag sett flera gånger på jobbet men aldrig pratat med kommer fram och börjar prata med mig bara sådär.

Komplimanger!!! Visst det är ju trevligt med komplimanger men jag vet inte hur jag ska bemöta det riktigt. Jag blir mest bara osäker på mig själv! Varför jag nu blir det?!?  Ja.. ni ser, jag tror inte det finns någon räddning för mig.

I mitt huvud är jag fortfarande en väldigt osexig, osäker person. Någon som gömmer sin osäkerhet bakom skämt och skratt. Undrar om jag någonsin kan komma ifrån det där?!?

Nu har jag nästan gått ner allt jag vill gå ner. 6 kg till (28 kg totalt) sen är jag nöjd. Och jag vill försöka gå ner dom ganska snabbt nu. Har fått remiss till kirurg och väntar på kallelse. Vill ha tappat alla kilon tills dess och såklart vara frisk så att man orkar ta sig igenom något sånt.

Ok detta var kanske lite kryptiskt sktivet man måste väll inte skriva allt i klartext eller?!? :)

Jag ser väldigt mycket fram emot det samtidigt som jag är livrädd. Men jag hoppas det blir snart!

Egentligen borde man ta sig ut och lapa i sig dom sista solstrålarna som sommaren har att erbjuda. Hoppas dom fortfarande skiner när det är dags för mig att springa min runda idag.

Men nu får man ta hand om vardagen. Det finns ju en sådan också.

Vi ses i Nangijala

Jo det skulle väll va just snyggt det! Fick höra det av en på jobbet idag att jag borde bli statsminister! Ha ha ha ha haaaaaa. Ja det var otippat må jag lova. Tror inte det skulle bli så väldans bra ändå. Jag å politik! Näää. Not my piece of cake!

Sitter på jobbet nu! Drömmer om varma sandstränder och blågrönt vatten med färgglada fiskar! Suck. Kommer nog dröja innan man kommer iväg på nåt sånt igen tyvärr. Prioriteringarna ligger på en hög gamla skulder just nu som är så jävla tråkiga att dras med. Jag har ju varit driftig och försökt mig på att driva företag. Inte bara en gång eller två utan tre gånger. Inget av det gick vidare bra och på sista försöker blev det konkurs. Jag blev stående med 350 000kr i skuld (enbart efter konkursen sen har man ju huslån och grejer oxå) och utfattig! Jobbat i fyra år och det var va jag fick som lön för mödan! Men livet går vidare påstår dom ju. Även om det blir ganska tungrott! Uschligen vilket tråkigt inlägg detta blev då! Bäst å lägga av. Det är ett av mina stora problem!
Jag vet aldrig när jag ska lägga ner och lägga av!

Jaha.. ingen återvändo nu. Topploppet here I come.

Att man utsätter sig för sånt!

Det tar bara ett ögonblicks sekund så har man i ett svagt ögonblick helt plötsligt lovat att man ska följa med och springa Topploppet. Oj oj oj 20 dagar kvar och formen är inte direkt på topp.

För er som bara precis börjat lära känna mig här genom min lilla egotripp i cyberrymden så kan jag berätta att jag för två år sedan fick för mig att börja träna och gå ner i vikt. Har väll lyckats ganska bra ändå (om jag får säga det själv) är nu över 20 kg lättare och mår väldans bra. Men vägen hit har inte varit direkt spikrak. Det finns så många frestelser att stå emot jämt och ständigt och jag med mitt veka sinne ramlar ju dit om och om igen. Som igår t. ex . . . starköl och smågodis står inte direkt på listan över godkända livsmedel när man ska gå ner i vikt eller träna till ett topplopp!!!

Maten är nog den delen som varit svårast att ändra på. Jag är en obotlig gottegris, det är ett faktum.

Träningen har gått lite bättre ändå. Även om den också gått väldigt mycket upp och ner men tävlingsmänniskan i mig och min irriterande envishet har hjälpt mig en bra bit på vägen.

När man kommer in på gymmet för första gången. Man är fet som en kossa och alla andra runt om en verkar bo mer eller mindre på gymmet, då känner man sig ANINGEN obekväm. Sen vill man ju inte visa att man är i lika jävla dålig form som man ser ut utan man försöker hålla god min. 

Står på löpbandet. Det kommer en tjej (liten liten, tror inte hon ätit en bulle i hela sitt liv) och ställer sig på löpbandet bredvid. Man nickar lite artigt och fortsätter gå. Hon börjar gå.

Sen börjar hon springa. Oj oj. Jag får ju inte vara sämre än henne, det bara finns inte på kartan. Jag börjar också springa. Sneglar över på hennes maskin och hon springer fortare än mig. FAN. Jag ökar lite. Jag anstränger mig för att se cool ut samtidigt som jag känner att nu är döden nära. Ber en liten bön och skickar tysta hälsningar till mina nära och kära om att jag älskar dom och att dom ska ta hand om sig. Tjejen slutar springa. TACK Å LOV, precis i rättan tid. Min bön blev hörd. Men jag måste ju ändå vara lite bättre så jag springer någon minut till. Ok då inte en minut snarare 5 sekunder men ändå mer än henne! Stiger ner från löpbandet, åker hem och kan inte åka tillbaka till gymmet på en hel vecka då min kropp känns som om den precis blivigt manglad av en ångvält.

Men jag har kommit en bra bit på vägen sen dess. Som tur är är det inte lika jobbigt längre. Ska ju nu till och med ut och springa en hel mil. Och det konstiga i kråksången är att jag ser till och med fram emot det hela. Jag betalar till och med pengar för det.

Världen har blivigt helt tokig.     Eller är det bara jag?!?   Antagligen bara jag!!

Sitter på lokala pizzerian och sjunger karaoke och det är precis så pinsamt som det låter men jag är en karaokenörd! Ja ja . . jag erkänner . . karaokenörd it is!! Och jag vill inte skryta men det brukar bli uppskattat!! Vänta vänta. . . Min tur! :))

Så där ja . . jag rev av Proud Mary med Ike & Tina Turner! Ös! :)

Ha ha tror jag kommer radera detta inlägget i morgon men jag har kul nu i alla fall. Man ska väll leva i stunden eller? :)

Och så mitt i allt pratar jag om min pappa (lång historia, tar den sen i ett senare inlägg) så spelar dom en låt som han brukade spela!!!! Finns det något bakom det jag vet inte och sen My Way med Frank Sinatra!!! Ja hela kvällen verke genomsyras av pappa!! :)

Vänta vänta!!

Ja där rev jag av Paranoid med Black Sabbath! (Eller hur det nu stavas)
Ännu lite ösigare! :))

Å där var denna sköna skröna över å jag ska hem å sova! Kanske antasta mannen om han e vaken!! ;)

God natt averybody where ever you are!

Over and out!

Welly Welcome to you!

Helt fel dag att starta blogg på egentligen.

Lite off i sinnet kan man säga.

Och jag vill ju inte starta min blogg med att skrämma iväg de få stackare som fått för sig å gå in för att ta sig en titt.

Sååå .. jag hoppar över alla dagens känslor. Trycker ner dom i tårna och sparar dom till en annan dag.

Vad blir då över. Sorgligtvis inte särskillt mycket. Det är något ni kommer upptäcka med mig om ni orkar läsa vidare. Ena dagen så är hela världen underbar och nästa rasar allt samman. Igen, å igen, å igen.

Men så är det väll för en hel drös av oss antar jag. Livet e fan inte enkelt, det är en av få saker som jag är helt säker på. Man har gått livets hårda skola och nu när man börjar närma sig 35 tycker man ändå att det börjar se lite bättre ut så när kommer man känna att nu är allt precis som det ska vara? Kommer man någonsin komma dit? Antagligen inte, men man slutar ju inte jobba mot det målet för det.

Ja här haglar alla uppmuntarande ord så det är kanske bäst att låta första inlägget inte bli så väldans långt och avsluta med ett litet citat:

"I början av alla stora ting finns en kvinna"

                                                 Alphonse de Lamartine (1790-1869)

Har ingen aning om vem denna människa var men klok va han i alla fall! =)

Have a nica day!