Hejsan hallå haj haj å tjena.

Nu kommer ett ltet inlägg efter ett lååååååångt uppehåll I know.

Men jag känner att jag har lite på hjärtat som jag vill ventilera.

Det är ett ämne som man gärna inte diskuterar med någon vare sig man har dessa probem eller inte. Mycket tror jag det beror på att folk vet inte hur man ska förhålla sig till det. Varken den som är drabbad, vänner och familj eller läkare heller som det verkar som.

Jag har inte mått särskilt bra på ganska länge. I ett år snart så har jag dragit runt på en deprision som satt klorna i mig och vill inte släppa taget och när jag kom tilllbaka till jobbet efter semestern som jag trodde skulle lugna ner monstret en aning men utan någon som helst framgång så fick jag till slut ge upp kampen och asa rumpan till vårdcentralen för att få hjälp med en exorsism. Jag fick såklart frågan om jag funderat på att skada mig själv eller ta mitt eget liv. JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DEN FRÅGAN! Och om jag nu skulle svarat ja vad skulle de då göra annorlunda?? Antagligen inte ett jävla skit. Vill du prata med kurator? Nä... been there done that.. hjälpte noll. Det är inte första gången jag varit nedstämd som läkarna vill kalla det. Jag fick lite tabletter efter ett obekvämt läkarbesök där läkaren mest kändes obekväm och ville nog helst bara bli av med mig. Ät lite piller så blir du bra. Ok. Det tog två dagar innan jag ens orkade ta mig ner och hämta ut tabletterna och sen började jag knapra på enligt läkares order. Under de första 2-3 veckorna kan symptomen bli värre .... mmm så det är ju bara att härda ut men jag orkade inte bry mig om något alls. Jag förvandlades till en apatisk val som strandat i soffan som var glad om man orkade fixa lite kaffe i 3 veckor. Nä fungerade inte så bra. Ringer vårdcentralen och frågar efter läkaren i fråga som då slutat. Får en annan läkare som skriver ut en ny medicin över telefonen. Ner å hämta de ligger på apoteket. Tack tack farbror doktorn. Tar dessa nya tabletterna i 2 veckorna men ingen förbättring. Tänker skit samma jag har hellre en panikattack då och då framför detta apatiska tillstånd så jag slutar ta tabletterna. ... Inte så bra beslut blev facit på det. Nä jag fick tvinga mig upp ur sängen vid tio elva på förmiddagen för att gå upp å brygga kaffe. Ner i soffan några timmar. Tillbaka till sängen. Upp och fixa mat till familjen ner i sofffan å sen sängen igen vid tio för att sova till tio elva nästa dag och så blev min dagar efter det. Jag var så fysiskt trött att jag var helt övertygad om att nu jäklar hade jag åkt på någon riktigt nasty sjukdom.. jag var nog döende minst. Så jag går ner till vårdcentralen en fredag förmiddag (för jag vågar inte köra bil för jag var för trött) orolig över helgen som stundade då det var meningen att jag skulle jobba. Jag får ytterligare en ny läkare då telefonkillen tydligen slutat! Suck.. Har du funderat på att ta livet av dig?? Dra åt helvete tjärringjävel och ta lite jävla prover för jag är sjuk.... fysiskt sjuk!! De tar en hel radda prover som alla visar att jag är frisk som en nötkärna!! Så tillbaka till tabletterna i väntan på ett sista resultat som skulle ta lite tid. Ta din medicin som en duktig flcika så ringer jag dig när proverna är färdiga. Två veckor senare min medicin snart slut (idag) ringer ner för att få förnyat recept och får reda på att resultatet kommit och varit helt ok. Ja men vilken tur att jag inte är en av dom som funderar på självmord då i och med att läkaren verkade ju väldigt intresserad och oroad över det hela och ringer inte upp som hon sagt. Nu ligger i alla fall ett nytt recept på apoteket igen och väntar på mig så att jag kan fungera någorlunda normalt ett tag till. Så får vi väll se vad framtiden har i sitt sköte. Det jag ville komma till med denna nätta lilla väldigt utlämnande historia är två saker:

1. Psykvården i Sverige suger fett!! Det hade varit lättare om jag bara haft ont i halsen som den sista doktorn faktiskt sa till mig för det är mycket lättare att behandla. Ja jag önska också det bara var lite halsont men nu är det inte det.

2. Man pratar inte om detta med någon. Det är lite tabu och obekvämt för alla. Jag funderade på det häromdagen om att när man springer på någon bekant och denna säger HEEEeeejj! Hur är det med dig. Istället för att bara säga jo det är bra som man alltid gör istället säga -nja du det är inge vidare. Jag kom knappt upp ur sängen idag och går på antidepressiva tabletter. Skulle det nog mest bra bli obekväm stämnig. Ja men gå hem å lägg dig då och krya på dig för helvete innnan du går ut igen!!

Jag har faktiskt en nummer tre också. Jag började fundera på varför jag gått så djupt ner i min deprision denna gången. Vad är det som är annorlunda denna gången och det är igentligen bara en sak jag kan komma fram till och det är att jag nästan tappat träningen helt och hållet. Jag tränar kanske någon gång då och då men långt ifrån regelbundet och jag tror det är en stor bov i dramat. Jag tog upp det med min sista läkare nu om att jag ville försöka bli bättre med hjälp av träning men hon var tveksam till det och skrev ut ett lyckopillerrecept och sa träna gärna ändå men det är nog bäst du tar de här.

Japp så lägger läget till så nu vet ni. Men not to worry, jag har inga planer på att slänga mig framför tåget.

hepp hepp - ha´re najs.