Hejsan hallå haj haj å tjena.

Nu kommer ett ltet inlägg efter ett lååååååångt uppehåll I know.

Men jag känner att jag har lite på hjärtat som jag vill ventilera.

Det är ett ämne som man gärna inte diskuterar med någon vare sig man har dessa probem eller inte. Mycket tror jag det beror på att folk vet inte hur man ska förhålla sig till det. Varken den som är drabbad, vänner och familj eller läkare heller som det verkar som.

Jag har inte mått särskilt bra på ganska länge. I ett år snart så har jag dragit runt på en deprision som satt klorna i mig och vill inte släppa taget och när jag kom tilllbaka till jobbet efter semestern som jag trodde skulle lugna ner monstret en aning men utan någon som helst framgång så fick jag till slut ge upp kampen och asa rumpan till vårdcentralen för att få hjälp med en exorsism. Jag fick såklart frågan om jag funderat på att skada mig själv eller ta mitt eget liv. JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DEN FRÅGAN! Och om jag nu skulle svarat ja vad skulle de då göra annorlunda?? Antagligen inte ett jävla skit. Vill du prata med kurator? Nä... been there done that.. hjälpte noll. Det är inte första gången jag varit nedstämd som läkarna vill kalla det. Jag fick lite tabletter efter ett obekvämt läkarbesök där läkaren mest kändes obekväm och ville nog helst bara bli av med mig. Ät lite piller så blir du bra. Ok. Det tog två dagar innan jag ens orkade ta mig ner och hämta ut tabletterna och sen började jag knapra på enligt läkares order. Under de första 2-3 veckorna kan symptomen bli värre .... mmm så det är ju bara att härda ut men jag orkade inte bry mig om något alls. Jag förvandlades till en apatisk val som strandat i soffan som var glad om man orkade fixa lite kaffe i 3 veckor. Nä fungerade inte så bra. Ringer vårdcentralen och frågar efter läkaren i fråga som då slutat. Får en annan läkare som skriver ut en ny medicin över telefonen. Ner å hämta de ligger på apoteket. Tack tack farbror doktorn. Tar dessa nya tabletterna i 2 veckorna men ingen förbättring. Tänker skit samma jag har hellre en panikattack då och då framför detta apatiska tillstånd så jag slutar ta tabletterna. ... Inte så bra beslut blev facit på det. Nä jag fick tvinga mig upp ur sängen vid tio elva på förmiddagen för att gå upp å brygga kaffe. Ner i soffan några timmar. Tillbaka till sängen. Upp och fixa mat till familjen ner i sofffan å sen sängen igen vid tio för att sova till tio elva nästa dag och så blev min dagar efter det. Jag var så fysiskt trött att jag var helt övertygad om att nu jäklar hade jag åkt på någon riktigt nasty sjukdom.. jag var nog döende minst. Så jag går ner till vårdcentralen en fredag förmiddag (för jag vågar inte köra bil för jag var för trött) orolig över helgen som stundade då det var meningen att jag skulle jobba. Jag får ytterligare en ny läkare då telefonkillen tydligen slutat! Suck.. Har du funderat på att ta livet av dig?? Dra åt helvete tjärringjävel och ta lite jävla prover för jag är sjuk.... fysiskt sjuk!! De tar en hel radda prover som alla visar att jag är frisk som en nötkärna!! Så tillbaka till tabletterna i väntan på ett sista resultat som skulle ta lite tid. Ta din medicin som en duktig flcika så ringer jag dig när proverna är färdiga. Två veckor senare min medicin snart slut (idag) ringer ner för att få förnyat recept och får reda på att resultatet kommit och varit helt ok. Ja men vilken tur att jag inte är en av dom som funderar på självmord då i och med att läkaren verkade ju väldigt intresserad och oroad över det hela och ringer inte upp som hon sagt. Nu ligger i alla fall ett nytt recept på apoteket igen och väntar på mig så att jag kan fungera någorlunda normalt ett tag till. Så får vi väll se vad framtiden har i sitt sköte. Det jag ville komma till med denna nätta lilla väldigt utlämnande historia är två saker:

1. Psykvården i Sverige suger fett!! Det hade varit lättare om jag bara haft ont i halsen som den sista doktorn faktiskt sa till mig för det är mycket lättare att behandla. Ja jag önska också det bara var lite halsont men nu är det inte det.

2. Man pratar inte om detta med någon. Det är lite tabu och obekvämt för alla. Jag funderade på det häromdagen om att när man springer på någon bekant och denna säger HEEEeeejj! Hur är det med dig. Istället för att bara säga jo det är bra som man alltid gör istället säga -nja du det är inge vidare. Jag kom knappt upp ur sängen idag och går på antidepressiva tabletter. Skulle det nog mest bra bli obekväm stämnig. Ja men gå hem å lägg dig då och krya på dig för helvete innnan du går ut igen!!

Jag har faktiskt en nummer tre också. Jag började fundera på varför jag gått så djupt ner i min deprision denna gången. Vad är det som är annorlunda denna gången och det är igentligen bara en sak jag kan komma fram till och det är att jag nästan tappat träningen helt och hållet. Jag tränar kanske någon gång då och då men långt ifrån regelbundet och jag tror det är en stor bov i dramat. Jag tog upp det med min sista läkare nu om att jag ville försöka bli bättre med hjälp av träning men hon var tveksam till det och skrev ut ett lyckopillerrecept och sa träna gärna ändå men det är nog bäst du tar de här.

Japp så lägger läget till så nu vet ni. Men not to worry, jag har inga planer på att slänga mig framför tåget.

hepp hepp - ha´re najs.  

Hej igen.. Ja det händet då inte ofta att jag skriver med mindre än en månads mellanrum men jag kände att mitt förra inlägg krävde ett nytt. Jag va ganska långt ner på glädjeskalan när jag skrev mitt förra inlägg. Och jag vet att folk inte menar något illa när de erbjuder mig en kaka till kaffet och inte vill ta ett nej som svar. Det var bara ett exempel... jag vet att folk inte riktigt är medvetna om att jag kämpar så mot sockret. Och det var inte meningen att ge någon dåligt samvete jag ville helt enkelt bara informera om att det är så det är och ni får gärna hjälpa mig genom att helt enkelt inte erbjuda mig socker. Det är var jobbigare än vad jag trodde med att skriva mitt förra inlägg för jag har väll inte riktigt "gått ut" som sockerberoende. Och det kändes lite som ett erkännande och det var lite jobbigt. Jobbigt också p.g.a att många, tror jag, tycker det låter lite löjligt. Inklusive jag själv. Men jag vill bli kvitt mitt sockerberoende för jag har fått inse fakta och förstå att det är precis det det är. Ett beroende. Och jag valde att skriva det här för det är jobbigt att prata om det. Jag orkade inte ta ett samtal med var och en jag ville nå ut till många på en gång och få det överstökat. Det var kanske inte så smidigt men men..

ok! nog om det.

Det hjälpte mig nog också hitta mitt jävlaranamma! För igår åkte jag ner till gymmet och gav järnet med ett stort leende på läpparna. Fan vad skönt det va att vara tillbaka. Och idag har jag träningsvärk och det känns för jävla gött! Det finns inget godis kvar i huset som kan fresta mig längre. Eller jo ... men det är inte mitt. Låtsas som att det inte existerar. Jag ska boka några tillfällen med en pt och hoppas på att det ska få en tillbaka på banan. Jag ska ge löpningen en chans till också men just nu känns det lite tråkigt med löpning. Jag ska springa sylvesterloppet på nyårsafton, sen så får vi se hur det blir med det. Jag ska nog försöka mig på styrketräningen igen. Jag behöver något där man kan se ett fysiskt resultat och det har inte löpningen gjort för mig. Fast det känns som att jag fumlar i blindo så pt får det bli. Dyrt men jag får friskvårdskupponger från jobbet som jag tänkte använda till det. Räcker till 3 tillfällen i alla fall. Hoppas bara att magen samarbetar nu. Den har fortfarande inte riktigt blivit sig själv efter min operation. Vilket kanske inte är jättekonstigt med tanke på vilken stor operation det faktiskt var men jag känner fortfarande av det bara jag sträcker på mig så vi får väll se hur det blir.

Min bok går faktiskt långsamt framåt. Jag börjar tro att det faktiskt kan bli något. Jag ska bara försöka hitta lite tid där jag kan sätta mig och gå igenom lite fakta jag ska ta med i boken. Får kanske gå ner och sätta mig på biblioteket några dagar. Får försöka hitta tiden till det någon gång. Får ta några förmiddagar när jag jobbar eftermiddg till detta tror jag. Det hade varit jäkligt coolt att få ihop en bok. Och när jag satt och läste igenom några gamla blogginlägg idag så finns det säkert lite här som jag kan ta med. Spännande. :) Ska jag avslöja min titel?? Nää.. det får ni reda på den dagen den står i hyllan på maxi!

 Saga ska iväg på läger några dagar i början på Januari. Då kanske jag kan skriva lite på min bok!

Just nu har jag ett långt härligt 2 och en halv veckas julledigt från jobbet. Det var välbehövligt. Kommer inte börja jobba igen förrän den 7 januari! Najs.. å det är allt jag kommer säga om jobbet denna gång. Vill inte ens tänka på det just nu. Idag steg jag inte upp ur sängen förrän kl 11!! Och jag har inte ens fått i mig frukost än. Kaffe offcuorse!! Men det är nog dags för lite brunch. En macka gjord på ägg, kokosmjöl, fiberhusk och kokosolja med msaaor med smör och ost på. Å en ny kanna kaffe!

Ja... nu kommer det en mindre roman igen. Jag har nämligen något jag vill be er om. I alla fall er som finns i min närhet. Som ni alla vet äter jag lchf. Och det finns en orsak till det. Jag är sockerberoende. Fjantigt tycker många kanske. Finns det ens? Ja det finns. Och jag vet också att det finns många som bara går och väntar på att jag ska "sluta upp med detta nonsens" och äta som vanligt folk och ta en jävla kaka till kaffet som vanligt folk. Och till alla er kan jag glädja er med att efter 1 1/2 år som sockerfri har det äntligen hänt. Jag har trillat dit. Jag fruktade denna julen redan innan då jag varit väldigt gosissugen och haft en jävla höstdepression som inte velat släppa och japp.. det har slunkit ner både lösgodis och vanlig ljus choklad. I smyg, när ingen ser. Varför det då? För att det är så löjligt och irrationellt beroendebeteende brukar se ut. En alkoholist gömmer sin sprit också. Jag åt inte särskilt mycket men dock tillräckligt för att ge mig världens ångest.

En dag på jobbet så råkade jag stå bredvid en Coca-cola som tillhörde en annan kollega och en person pekar på Coca-colan och utbrister - AHA!! Jag visste det!! Han trodde colan tillhörde mig och blev grymt besviken när den inte gjorde det. Folk går liksom runt och hoppas jag ska trilla dit verkar det som och det är ganska sårande faktiskt. Och jobbigt. Det är redan jobbigt nog. Så snälla sluta. Sluta försöka packa på mig socker.

Jahapp .. ett tag sedan.. som vanligt.

Visar ju bara på hur spännande mitt liv är.

Inte så mycket att förtälja.

Men det är höst eller tidig vinter och höstdepressionen kom ju som väntat som ett brev med posten.

Varje år blir jag mer eller mindre helt knas vid denna årstiden. Och i år kanske lite hårdare än vanligt.

Jag är lite ledsen/arg/besviken/uttråkad/frustrerad över mitt jobb just nu. Vilket är extra tråkigt för jag har alltid trivts så bra där och det gör det hela ännu värre. Det började när de la ner helgskiftet och jag fick börja 2-skift igen. Jag har fortfarande inte vant mig riktigt vid det igen. Jag blev väll lite bortskämd med all den lediga tiden och att kunna sköta allting hemma utan stress och att kunna känna sig utsövd och pigg. Nu går man runt som ett vrak och orkar ingenting. Jag tycker verkligen inte om 2-skift. Så sökte jag ett jobb på volvo. Ett dagtidsjobb som jag faktiskt tror skulle passat mig riktigt bra men fick inte det. Blev väldigt glad att komma s långt att bli kallad till intrvju men nu i efterhand så hade det varit bättre med ett nej från början. Nu började man ju hoppas och faktiskt tro att man hade en chans. Och man målade upp hur framtiden kunde se ut med det jobbet och så blev det inte så. Besviken är milt uttryckt.

Sen så fick jag byta skift på jobbet. Jag skulle ändå byta skift i en vecka för jag var tvungen att gå några förmiddagsveckor på raken då min man skulle till Portugal och jobba. Så då frågade chefen om jag var intresserad av att byta skift helt å hållet för de var två mindre på andra skiftet. Och med aldeles för lite eftertanke och med en växande frustration över jobbet så sa jag lite förhastat ja till detta. Jag tänkte att det var kanske det lilla miljöombytet jag behövde. Jag hade fel!! Jag passar inte alls in på det skiftet.

Så nu vet jag inte alls vad jag ska göra. Men jag vet att jag behöver göra något. Jag vägrar gå till ett jobb där jag inte tivs!

Så vad är alternativen?

Vänta och se vad för jobb som dyker upp på volvo. Dyker ju upp en hel del men kanske inte alla som är så jättekuliga. 

Leta helt nytt jobb.

Eller starta eget igen. Har haft en hel del tankar på sistone. Dyker rätt tillfälle upp bara så vet jag precis vad jag skulle göra. Och hur gött är det inte att få vara sin egen chef!!

Jag håller alla alternativen öppna för tillfället. Vem vet vad jag får för mig!! Det är väll det som är härligt med livet ändå. Det finns faktiskt ganska många alternativ det gäller bara att hitta dom och det är ju inte gjort i en handvändning. Får bara ladda hem en jäkla massa ljudböcker som jag kan lyssna på på jobbet tills något dyker upp. Det är det dom gör på B-skiftet. Lyssnar på ljudböcker. Får väll försöka passa in.

Träning... ännu ett deprimerande ämne just nu. Gick från att vara ute och springa varannan dag i 3 månader nästan och vara skitduktig till att inte springa en meter på nu snart 4 veckor. Jag har tappat all motivation till allt just nu. Det enda som jag känner något som heslt engagemang över nu är familjen och julafton. Vilket vi ska fira här hemma med mina syskon med familjer och min mamma och plastpappa. Det ser jag fram emot faktiskt. Har köpt en fin gamal servis så jag kan duka fint. Och jag ska fixa all mat. Jag vill göra det till en jul man kommer komma ihåg. Och det kommer det att bli så det så!!

Men denna veckan så jobbar jag förmiddag och just därför måste jag sluta skriva nu och sova. För det kommer bli zombivarning på mig i morgon annars. Men det är det nog för det mesta på mig nu för tiden men det blir ju än värre utan sömn.

Så... Natti natti gott folk å annat pack!

Elgiganten är en farlig affär. Jag sitter och skriver detta på min aldeles splitter nya laptopp som min man köpte till mig. <3 Vi åkte till Elgiganten för att köpa eltandborste till dottern då tandläkaren rekomenderade det efter sista besöket. Råkade stanna vid datoravdelningen med ögonen på bärbara datorer för jag har haft tankar på att skriva en bok och då kan det vara bra med en sådan. Råkar nämna det för min man och vips är jag ägare till en. Fast jag vet att han haft ögonen på dom länge så jag tror nog han också väldigt gärna ville ha en. :) Och tandborsten följde också med ut såklart.

Så nu är det bara till att börja skriva. Men håll inte andan i väntan på release för jag har då aldrig skrivit en bok och som det känns nu så är det bara ett virrvarr i mitt huvud av ideer. Det kommer bli svårt att få ihop något sammanhängande och bra av allt kaos i min hjärna men jag ska allt göra ett försök. Än så länge har jag en titel och en inledning som jag är nöjd med och en massa rubriker som behöver lite text. Sen så behöver jag lite hjälp med ett bokomslag. Är ni duktiga på att rita? Jag behöver din hjälp i så fall. Jag har en ide men kan inte få ner det på pränt då min artistiska ådra inte sträcker sig så långt.

Jag är också lycklig för nu är det snart dränerat och färdigt längst framsidan av huset. Idag ska det komma på ny asfalt på uppfarten. Yeay!! Fan vad skönt. När de satte igång och gräva första dagen var jag så jäkla glad så jag bröt fullständigt ihop. Det har varit en stor jävla sten och bära runt på i 8 år och nu är den borta. Och dom vet vad dom håller på med. Och gör ett gediget jäkligt bra jobb. Ser det ut som i alla fall. Det de förra ägarna försökt sig på var ju rena skämtet och förvandlade istället huset till en svamp som drog till sig vatten istället för att föra bort vattnet!! Fan det gör mig så arg. Men det är bra nu. Dyrt är det och det kommer lägga till ytterligare 220 000 kr på huslånet men nu kan man sova lugnt och veta att huset kommer stå kvar många år till. Och jag ser så fram emot att få fixa till och inreda hela den delen av huset som bara har stått och använts som sopförvaring till något bra och mysigt. Tvättstugan ska få nytt fint kakel och tvättlinor. Vi har inte kunnat hänga någon tvätt därinne för det dröslar skit från taket! No more - snart kan man använda hela vår fina tvättstuga till fullo igen. Och vi har ytterligare ett stort rum som vi ska inreda som bio/spel/mys rum eller nått i den stilen. Najs najs najs najs najs.

Sen kan man inte leva idag utan att se hur världen håller på att rasa samman. Så samtidigt som jag är lycklig här i min lilla bubbla i trygga Sverige så finns det så många människor som lever i fruktansvärd missär. Det figurerar bilder på nätet på barn som drunknat när de försökt fly från syrien. Och man känner sig hjälplös och vill hjälpa till. Jag har skänkt lite pengar men jag skulle verkligen vilja åka ner och hjälp till på plats. Men jag har ansvar här hemma också gentimot mina egna barn. Är det bara en dålig ursäkt? Jag vet inte. Man kan ju inte bara åka man har ju jobb också. Ännu en ursäkt? En del säger varför just hjälpa dessa människorna? Det finns så många som behöver hjälp överallt i världen. Ja det gör det men man kan ju bara hjälpa en åt gången. Så den uräkten är den sämsta av dom alla tycker jag. Nej man kan inte hjälpa alla men man kanske kan hjälpa en eller två. Om jag hjälper en eller två och du hjälper två andra så kan vi nog hjälpa ganska många tillsammans. Jag är så trött på folks avtrubbade åsikter om sånna här saker. Finns det ingen mänsklighet kvar? Man blir så ledsen ibland. Ha lite jävla medkänsla istället för att oroa dig för hur det ser ut att ha "en sån" som granne. Om ni skulle göra ett försök att prata med dessa människor tror jag ni hade blivigt ganska förvånade och kanske till och med tycka om dom. Långt ifrån alla är extrema islamister. Men ni är så fulla av hat och förutfattade meningar och tror mer på vad grannen säger än att försöka skaffa dig en egen uppfattning. Finns det ingen som kan känna sympati för en annan människa längre. Lyssna på deras historier och lyssna på vad de har gått igenom. Måste man sätta varenda en i ett fack?? ok ok ok... ett stort tungt ämna man kan skriva i evigheter om och alltid retar det någon. Oavsett vad man har för åsikt om ämnet så finns det alltid någon som reagerar väligt starkt och ska motbevisa en. Jag säger bara försök vara lite mänsklig och visa lite medkänsla. Tänk innan du öppnar käften. Om man inte känner en annan individ som person. Om du inte har pratat med den här personen och vet deras historia hur fan kan du då bara ogilla denna människan bra för att? Man måste inte gilla människan utanför affären som sitter och tigger. Man måste inte skänka pengar. Men man behöver inte sparka på dom heller. Du vet ingenting om dom. Du bara tror du vet.

Ok nu har jag säkert gjort en hel skock människor förbannade med mina åsikter men kanske förhoppningsvis någon  tänker efter en stund också.

Jag förespråkar bara medmänsklighet och kärlek. Vad vore livet utan? Det vore inte värt och leva över huvud taget.

Ok nu är jag färdig.

Det var inte alls meningen att det skulle bli ett så långt inlägg idag.

Antar att det beroro på min nya fina dator så det är helt enkelt en fröjd att skriva. :)

Nu tänker jag önska er en fin härlig dag. (Även alla er som inte har samma åsikt som jag)

Solen skiner, njut av livet.

Puss å Kram

aha... I morgon får man asa tebax rumpan till jobbet igen. 2-skift och eftermiddag. Jippie hippedi do! Eller not. Jag har haft en lång semester i år. 6 veckor och dom har jag spenderat mest med att bara slappa. Hjärnan har inte bara gått in i semestermode utan börjat stänga ner helt å hållet så det är nog tur man ska börja jobba igen men..... Var det tvunget att bli 2-skift igen? Lite ångest.

Länge sen jag skrev och det har hänt lite sen dess. Och nu vet ju de flesta så det är väll inget å hymla med ... Jag har opererat mig. Jag gjorde en full bukplastik där de också sydde ihop magmusklerna då de ändå var där å kretade. Och jag är så glad och nöjd. Men de första 2 veckorna efter operationen funderade jag mest på vad fan jag hade gjort!!!! Jag tål tydligen inte morfin. Kul. Jag opererades en fredag. Stannade tills jag vaknat å kissat typ sen var man på väg hem igen. Hög på.... Morfin. Å börjar spy halvvägs hemma. Och för er som aldrig sytt ihop magmusklerna kan jag berätta att spy med x antal stygn i magmusklerna, även med morfin i kroppen.... Fy faaaaaan. Och jag fattade ju inte att det var morfinet jag blev dålig av så vad gör man jo man fortsätter ta tabletterna man fick med sig hem. Morfin. Och man fortsätter spy. På lördagsförmiddagen fick min man ringa till kliniken och fråga vad vi skulle göra för då var jag redo att ställa mig framför tåget och få slut på eländet. Då sa hon att det antagligen var morfinet som gjorde det. Sluta ta mitt smärtstillande var räddningen. Mmmhmmm... Ok jag slutade spy i alla fall men då hade man ju ont ändå. Jag fick nöja mig med gamla hederliga panodil. Ganska stor operation, väldigt många stygn. Kunde knappt röra mig på hela första veckan. Så det var tufft men idag är jag SÅ JÄVLA GLAD!!!!! Jag känner mig faktisk smal. Eller ja pinnsmal kommer jag aldrig bli men jag känner mig inte fet i alla fall. Jag har inget daller längre. Å de e så najs. Tror min man tycker det var värt det också faktiskt. Inte för hur jag ser ut nu (ganska stort jävla ärr) utan för hur jag mår. ??

Så semestern har varit lugn. För lugn enligt Saga och hundarna i alla fall. Florim har sommarjobbat hela sommaren och har bara sista veckan ledigt här nu innan han ska börja gymnasiet. Daniel har haft hela 3 dagar semester och jobbat resten så det har inte hänt jättemycket. Å vädret ja det vet ni ju alla vilken katastrof det har varit. Men det blev en tur till Liseberg i alla fall. Jag är ett stort barn när det kommer till karuseller. Älskar det. Den nya Mechanica var kul!! Även om jag hade lite dödsångest när man satte sig i den. Tur lillebrorsan var med annars hade jag nog aldrig åkt den.

Och vad gäller vikt och hälsa och motion. Ja hörrenini. Jag har inte vägt mig förrän någon vecka efter operationen och var hyfsat nöjd med den siffran även om den inte riktigt visade vad jag ville men.... Jag har inte vägt mig sen dess och skiter faktiskt helt ärligt i vad jag väger. Jag är nöjd med hur jag är nu. Jag köpte nya jeansshorts i storlek 38!!! Supernöjd med det. Och träning... Det har lyst med sin frånvaro bigg time i sommar. Dels för att jag inte fick efter operationen. 6 veckor sa läkaren. Men kroppen sa emot ganska mycket längre än så. Men nu har jag i alla fall varit ute och sprungit och känner att jag börjar få tillbaka inspirationen så det kommer säkert igång igen snart. Vet bara inte riktigt vad jag ska satsa på för sorts träning. Blir lite dyrt att ha gymkort och gå och träna på massa olika ställen. Får sikta in mig på nått av det känns det som.
Jag och syrran har satt upp oss till ett bra lopp att komma igång med. ? Vingårdsloppet i Åhus den 22 augusti. Man springer 5 km mellan olika vingårdar och provsmakar vin! Kanske inte så seriöst men roligt. Ser jag fram emot.

Mat.... Har jag faktiskt skött ganska bra i sommar men min semesterhjärna har verkligen försökt manipulera mig till att äta godsaker men jag har ändå lyckats hålla mig till nötter, mörk choklad och vin. Inte en enda godisbit eller glass eller pommes eller annan skit ( jo en öl när vi var i Gränna) så jag är ganska nöjd ändå. Det blir nog lättare att strikta till det när man väl börjar jobba igen och när man kommit in i träning och rutiner igen.

Idag ska jag njuta av min sista dag av semester med en bok i solen som äntligen verkar fattat att det faktiskt är sommar nu och det är meningen att den ska lysa. Packa väskan till jobbet i morgon och softa i solen. Bäst å sätta fart med det så piss off!! ?

oj oj oj jag känner av demonerna och de förutspår ett långt blogginlägg.

I och med min dåliga uppdatering av denna blogg har jag en del att förtälja.

1: dränering av huset!!! Yeay!!! ÄNTLIGEN!! Det har varit en sten som suttit där ända sen vi flyttade hit och nu äntligen efter snart 8 år ska vi dränera om huset så man slipper oroa sig över om det kommer rasa in eller inte. För er som inte känner mig så bor vi i ett suterräng hus. En stor del av nedervåningen ligger under själva uppfarten där vi ställer våra bilar och det är utmed den väggen och hela uppfarten vi har problem med! Jag har bara hoppats på att bilarna inta ska hamna i tvättstugan då det bara blivit värre och värre med åren. Vi har fått kalla handen från banken innan men nu!!! ? skönt är bara förnamnet. Vi har i princip bestämt vilka som ska göra jobbet till oss bara lite små detaljer kvar som ska fixas!!

Efter dräneringen är gjord behöver vi värdera om huset. Och vi behöver en bra värdering!!! För detta lånet kommer läggas utanför huslånet och för att kunna baka in det i huslånet behöver vi en bra värdering så det blir en del fixande med huset i sommar. Det är bara så att det finns så mycket som man vill fixa. Typ hela huset behövs målas om. In och utsida. Vi behöver dra om en del el. Jag vill totalrenovera upp två rum på ovanvåningen så att jag å Daniel kan ha vårt sovrum där uppe. Och trädgården.... Ja... Den känns totalt övermäktig för jag kan inte trädgård. Jag har helt enkelt inga gröna fingrar. Jag har träfingrar inte ogräsfingrar och inte heller intresse av att få det!! Poolen. Den är också ett dilemma. Den läcker. Försökte hitta var och åtgärda det förra sommaren utan större framgång. Och även när den inte läcker så kostar den pengar och ganska många kosingar oxå!! Så vad att göra med den? Fylla igen den? Försöka fixa den? Kostar en förmögenhet vilket som.
Och man vet vad som behövs göras men med begränsad budget och alldeles för mycket som behövs göras utan att veta i vilken ände man ska börja så låser man sig bara i någon sorts förlamad psykos och får ingenting gjort istället.

Och dessutom noll budget för att kunna hitta på något kul med ungarna i sommar = dåligt samvete.

2. Vikt. Ja hörrenini... det händer nada på den biten. I alla fall vad jag tror. Jag fick min man att gömma vågen för mig. Blev som besatt av den skiten och tänkte att om jag kanske slutade må dåligt över siffran på vågfan så skulle jag kunna må lite bättre i mig själv och därmed kunna gå ner lite mer i vikt. Men byxorna skvallrar om att det inte händer ett jävla skit fast jag kommit igång med träningen hyfsat bra ändå. Det är hopplöst. Det går inte mer. Varför??? Varför, varför, varför??? Min hjärna fungerar på samma sätt här som med renoveringen av huset. Det låser sig. Jag slår av och går in i något sorts apatiskt läge och fryser till is och orkar inte ta tag i någonting. Är trött jämt. Även efter sovit 10 timmar, spelar ingen roll jag är trött hela tiden. Och idag har jag ångest för jag hoppade över träningen. Varför? För jag är trött. Jag hade ingen bättre ursäkt.

Jag har en grej på gång. Men det kommer jag inte skriva om här. Bara några få som vet om det och så kommer det förbli men jag hoppas att det kommer hjälpa mig i min jakt på min målvikt och framför allt med min psykiska hälsa.

Just nu tänker jag på min vikt minst 5 ggr i varje vaken timme! Minst. Det är kanske inte så konstigt att man mår dåligt men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Jag har på allvar funderat på att söka hjälp av en KBT terapeut. För så här kan jag inte leva i resten av mitt liv. Jag har gått ner över 20 kg men jag känner ingen glädje i det längre. Jag vill ha mer. Vad jag än gör, precis i nästan alla situationer så känner jag mig bara fet för magen bara hänger. Jag HATAR den. Jag sitter i soffan. FET för magen hänger ner över benen när jag drar upp dom. Sätter på mig byxor. FET för den hänger över byxlinningen. Lägger mig i sängen. FET för magen skulle behöva en extra säng bredvid till sig själv. Klär av mig naken FET, FET, FET, FET, FET ja... Det är så det är. Jag tyckte nästan mer om mig själv när jag hade mina 20 kg mer än vad jag gör nu!

Ok nog om det. För deprimerande.

3. Jobb. Härligt. Har kvar helgskiftet och det verkar som om det kommer bestå. Trivs jättebra med det och jag är verkligen glad för mitt jobb. Jag är väldigt tacksam för att jag har jobb för det första och sen att jag trivs så himla bra är ju underbart. Och att det är bra betalt gör inte heller ont.
Och i år kommer jag har 6 veckor semester på raken. Och i och med att jag jobbar helg blir det nästan 7 hela veckor!! Sååååååå härligt!!

Som en liten sammanfattning och anledningen till att jag kände att jag ville skriva idag så är det precis som titeln säger. Man känner sig otillräcklig. Man vill göra så mycket. Fixa här hemma. Man vill finnas där för familj och vänner som också behöver lite extra händer just nu. Man vill vara där för barnen och för min man såklart. Och man ska ta hand om sig själv och hundarna. Och man ska göra det med ett leende på läpparna. Det är svårt ibland. Man orkar helt enkelt inte alltid allting. Särskilt inte när det enda man tänker på hela tiden är hur jävla FET man är!!!

Men sömn är viktigt för att man ska lyckas med det mesta i livet inklusive att gå ner i vikt så det är dags för mig att krypa till sängs. Med en bok och en tältsäng till magen.

Och på tal om bok... Har börjat skriva en egen. Kanske kan bli något. Vem vet!

God natt på er från ett psykfall till alla andra psykfall.

Jag behöver ett nytt projekt att fokusera på. Jag älskar helgskiftet. Mycket fritid men.... med det skitvädret vi har... hatar vintern... så klättrar man lite på väggarna här hemma ibland. Har försökt fokusera på träningen men det är ju oxå en jävla berg och dalbana så jag ger upp nu och fokuserar på nått annat ett tag. Jag ska renovera! Har 2 1/2 rum på ovanvåningen som ska fixas. Dags att ta tag i det känner jag. Jag ska göra något så spännande som att bredspackla. Japp japp... Har aldrig gjort detta innan. Har hört att det är svårt men med tid och envishet ska jag nog få till det. Det är bara lite jobbigt när man är envis som en annan men med lite för kort stubin så kan det bli lite turbulent när jag ger mig in på projekt som detta. Tur jag är ensam hemma om dagarna så man kan svära och föra liv så mycket man vill. Kommer nog bli en del av den varan men det ska bli skönt när det är färdigt.

Vad gäller träning och mat så ger jag upp. Jag orkar inte mer. Jag kämpar och kämpar men det händer aldrig någonting. Jag trivs jättebra med lchf och kommer fortsätta med det. Jag har inte kännt något godissug på jättelänge fram till för någon dag sedan. Nu har sötsaksdjävulen bosatt sig på min axel och försöker febrilt övertala mig att skit samma. Ät nått gott vet ja!! Men jag vet vad som kommer hända om jag ger efter. Då kommer jag sitta där igen och kränga choklad kväll efter kväll. Måste försöka bli av med den fan på axeln igen. Så jag behöver en avledningsmanöver i form av ett renoveringsprojekt.

Renoveringsprojekt brukar inte gå som jag vill och planerat vilket också av den anledningen brukar orsaka ett mindre trevligt humör så håll avstånd... Ring först om ni tänker besöka mig så ni slipper bli bemött av flygande penslar i dörren när ni kommer. Skulle helst bara planera och peka med hela handen och låta någon som kan göra det men men.... jag lär mig förhoppningsvis något nytt.

Måtte denna vintern vara över snart. Vill ge mig ut och springa och samtidigt tycka det är roligt och härligt. Nu är det bara kallt, grått och deprimerande!

Jahapp, nähäpp nu e de kväller.

Simma lugnt.