Ja... det va inte igår! Just nu sitter jag å tittar på när dottern tränar judo så jag passar på å skriva några rader.

Det har hänt massor som vanligt. Kommer hoppa över en hel del. Orkar inte skriva en roman på telefonen. Men jag tänkte skriva lite om mormor. Hennes begravning var en onsdag. Och jag lyckades ju givetvis bli sjuk tills dess. Rejält sjuk blev jag!!!! Helgen och måndagen innan låg jag å körde porslinsbuss. Och trodde jagvskulle behöva stanna hemma å missa begravningen. Men piggnade till lite på tisdagen så jag tog mig upp väldigt tidigt onsdags morgon för att ta bil,tåg,pendeltåg å bil igen ut till mormors begravning som började klockan 13:30. Jag kände redan när jag vaknade att jag inte mådde bra men jag tänkte att det säkert skulle gå över efter man vaknat till lite. Men redan i bilen till Hässleholm så kände jag att detta kommer bli jobbigt. Och det blev det. Fy faaaaan säger jag bara. Jag var så jävla dålig. Ont i huvet, ont i magen (eller mer i mellangärdet över lungorna) och det kändes som om jag inte fick luft ordentligt. Men det var bara å sätta sig på tåget! Smockfullt på tåget såklart. Och varför kränger det så in i helvete??? Blir åksjuk uppå allt. Försöker sova å piggna till men det fungerar inte. Efter många plågsamma timmar är vi framme i stockholm. Och ja det är vidare med pendeltåg ut till Vallentuna. Och när vi satt på pendeltåget, eller jag låg hängd över högen med väskor å jackor blev jag fan helt lipfärdig. Jag visste inte ens hur jag skulle orka ställa mig upp å gå av tåget när vi var framme. Än mindre ta mig igenom resten av dagen. Men.man sätter en fot framför den andra så går det till slut. Blev hämtade vid stationen av mamma och vi tog oss ut till kyrkan. Begravningen. Jag kom ihåg näsdukar denna gången i alla fall. Men det var tungt. Man sa inte bara hej då till mormor utan till en hel era i ens liv kändes det som. En stor del av ens liv som bara försvann och som aldrig kommer igen. Bara tanken på att det huset ska säljas till främlingar och man kommer aldrig åka dit igen. Jätte jobbigt. Efter begravningen var det fika i församlingshemmet. Jag orkade bara va med en halvtimme sen gick jag it och la mig i baksätet på en bil. Somnade. Vaknade abrupt då Daniel knackar på rutan, dags att åka hela vägen hem igen!!!! Fy fan. Fick ingen luft, stickningar i fingrarna och i läpparna. Trodde jag skulle dö!!!! Men.vi kom hem efter många om och men. Det var kanske inte den allra värsta dagen i mitt liv men helt klart i topp 3!!! Och jag är fortfarande inte helt frisk så här en månad senare!!

Sen har det hänt en massa annat också. Men inget jag orkar skriva om nu. Men det har känts som om de här första 3 månaderna på detta året har varit som att leva i en dokusåpa!! Har varit lite smått surrealistiskt. Men nu tror jag det börjar lugna ner sig lite. Kanske man kan få ett litet andningshål förhoppningsvis.

I och med att jag varit sjuk så länge har det helt skitit sig med allt vad träning heter också!!! Och mat och godis har man stoppat i sig i mindre mängder. Men jag tror mig inbilla mig att jag är på bättringsvägen nu. Så kanske jag ska börja jobba helgskift igenom två vveckor och då j_var. Då lägger vi i den högre växeln igen. Då ska de sista kilona bort!

Ok...va lite jobbigt att skriva från telefonen. Har utelämnat en lååång historia om en pojke som blev placerad hos oss också ett tag och det var världens cirkus några veckor p.g.a det också! Men det kanske jag tar en annan gång.

Annars lugna gatan....ja eller hur!!!