På jobbet har man alldeles för mycket tid att tänka. Idag tänker jag mycket på vad det är jag vill med livet. Svaret är... Jag har inte en susning. Hur tar man redan på det? Och i slutändan, spelar det någon roll? När svaret och beslutet ändå kommer påverka så mycket mer än en själv? Jag har försökt att förtränga många av dessa tankarna och se till det stora hela hela tiden men det är svårt.

Visst har man en uppfattning om hur drömsenariot skulle se ut men det innehåller en vinst på lotto på sådär en 50 miljoner och knappast realistiskt.

Sen har jag en fundering som ni mer än gärna få lämna en kommentar om. Vänner. Vad ska man med dom till? Är det bara för att diskutera vädret och kanske ses på en fika emellanåt? Jag har en del vänner tro det eller ej. Många kanske det är just så, man diskuterar världsliga saker och fikar men med mina nära vänner delar jag med mig av mitt liv och tankar och problem. Har jag något som tynger mig diskuterar jag gärna det med någon jag känner jag kan lita på och som jag vet kommer ge mig ett ärligt svar. Någon som kanske kan se problemet från en annan vinkel och komma med konkreta förslag på hur man ska lösa det hela på? Eller bara ge en klapp på axeln och säga det löser sig nog ska du se. Är det bara jag som gör det??? Är det verkligen så ovanligt att man gör det?

Jag är en person som är väldigt känslosam. Är jag glad är jag lycklig, är jag arg är jag förbannad och är jag ledsen så är jag förtvivlad. Jag vet inte hur jag ska stänga av det. Tro mig det är en förbannelse. Jag skulle gärna lära mig hur jag ska stänga av alla känslor ibland. Men jag antar att jag har ett stort behov av att prata helt enkelt och jag delar säkert med mig alldeles för mycket av mig själv på fb och det är väll därför den här bloggen existerar så att min hjärna inte ska explodera till slut.

Jag känner mig för det mesta som ett ufo. Även om jag inte har något journalpapper där det står psykopat känner jag mig oftast som en. I alla fall totalt jävla vilse, ofokuserad och inte riktigt som alla andra. I nästa andetag tänker jag - är det så eller existerar det bara i mitt eget huvud? Ja ni ser.... Jag kan inte slå av mina tankar och jag kan inte kontrollera dom heller. Så nått fel är det nog fan på mig i alla fall.

Nä nu är rasten slut.
Ta hand om er och glöm inte lämna en liten kommentar.

Tjingeling